monikasmirakel

Min nya blogg!

2010-01-01T13:27:00.005+01:00

http://icole8.wordpress.com

...är min nya blogg

Välkommen dit!

Små söta valpar

2009-03-15T19:18:00.003+01:00

Så har min Ricky Martin blivit pappa till fina valpar igen, den tredje kullen.

Det är Dita och Nils, 7 veckor, på bilden. Till höger sitter en av AnnKatrins tikar, ej mamma till valparna, men vaktar dom gärna!

Uppfödare är AnnKatrin Näsholm i Moliden.

Dröm en dröm och låt det hända

2009-03-10T20:46:00.010+01:00

Mjölken jag dricker kommer från min egen kossa som betar utanför stugeknuten, äggen jag knäcker till pannkakan är från mina egna höns som pickar och gör sandbad i rabatten...

Morötterna och potatisen drar jag upp ur landet, bären plockar jag i min egen lilla skog och vattnet kommer från källan här i närheten.

Så tror jag att många vill ha det, och vi kan ju som sagt drömma och om man tänker tillräckligt starkt på en sak och visualiserar det så kan mirakel hända...det kan bli verklighet! Tankens kraft är stark...

För egen del så blir det att sätta potatis igen när jag väl vänt upp landet, så morötter och sallad och rädisor och persilja och sockerärtor och...rensa, gallra, vattna och rensa igen...

MEN vilken glädje sedan när man går ut och gräver upp ett par stånd potatis, drar några morötter och kokar lätt mjuka med sockerärtorna...och så en klick äkta smör...

När man en lagom varm och solig sommardag plockar blåbären och blir lila på tre fingrar samt runt munnen...slår en mygga och kliar myggbetten...

När det en sensommardag med hög och klar luft är dags för lingonen...men före älgjaktens början för det är fasligt lätt att likna en älg då...

Att i sensommarens fuktiga och lätt dimmiga morgnar gå ut till äppelträden, välja ett helt obesprutat lagom moget och sätta tänderna i det, utan att skölja det först...

Det kallar jag livskvalité och jag har början klar...det fattas bara kon och hönsen men det är inte så svårt att fixa...när man väl bestämt sig.

Vad kon ska heta? Mirakel förståss, efter "Min" och "Rakel" som var min favoritko i mormors ladugård.

Hönsen? Tja, säg det...Mona kanske efter någon kändis i riksdan (Obs! höns är intelligenta djur) eller Agda eller Äggda kanske...Ägg i da´me´

Ibland längtar jag till Vasastan

2009-03-08T11:14:00.005+01:00

Märkligt ändå, jag som alltid längtat hem när jag varit i Storstaden...Men så plötsligt när jag ser bilder från Vasastan och Odenplan med de bekanta vyerna så längtar jag dit. Vasakyrkan, S:t Eriksplan, Karlavägen...och Phenixkliniken där jag gått kurser.

I augusti var jag dit senast och gick omkring där. Kändes väldigt bra. Handlade på Prisextra, bara delikatesser...Köpte två scarfsar på Indiska vid Odenplan, en klänning på Åhléns och en kaffe på Seven Eleven på vägen hem.

Dagen var luftig med klar himmel, några molntussar och lagom varmt. Det var den sista gången jag kunde åka ner för sedan flyttade mannen i mitt liv (sonen) till Oslo.

MEN...något finns förevigt kvar av mig i Stockholm...en bild på bilen vid flytten från S:a Järnvägsgatan 99...om man går in på hitta.se och till sidan där man kan promenera gatorna i sthlm och vandrar till den adressen så mitt emot 99:an står en Passat med släp (felparkerad) och med en matta som hänger ut...det är minnet av året som jag hade möjlighet att åka lite då och då till Vasastan...förevigat i just det ögonblicket innan släpet var lastat och drog till Norge.

Så ska jag bo lite högborgerligt

2009-03-06T09:47:00.009+01:00

Om tre veckor ska jag flytta. Det är bara åtta månader sedan jag flyttade sist men nu är det dags igen.

Så å, vadan detta? Jo, jag har fått en lägenhet i ett hus med anor. Ett hus med historia och med minnen från den tiden när det begav sig. Då när stadens militärer fortfarande gick i uniform och hade titel, var respekterade och kallades för fint folk. Det hus som byggdes speciellt med tanke på dessa kraftens och maktens karlar och inte att förglömma deras fruar, de som stadens köpmän bugade lite extra för och skar lite extra tjocka ostskivor till vid provsmakningen.

De människor som satte prägel på och kryddade den lilla stadens samtalsämnen...jo, har du hört om majorskan...och överstens son som...för att inte tala om...

I det huset ska jag nu flytta in. Gå uppför den breda marmortrappan, se ut genom trappfönstren och också känna det där, det där extra, lite finare och lite förnämare. Att stiga lite i graderna för varje steg, varje våning...forts följer

Pigg och glad med tulpaner

2009-03-05T16:23:00.007+01:00

Hade tänkt köpa tulpaner idag men det kom av sig. Det är så tråkigt väder och grått så det borde ju pigga upp med en bukett men jag tar det imorgon...

Har en bild (från Carinas Trädgårdssida) som får duga så länge - titta och njut! Detta är en tulpanpelargon...

Resan till lyckolandet

2009-03-04T11:21:00.006+01:00

När staden verkar trång, landet för litet och Du reser runt i världen och börjar tycka att även den är något i minsta laget - då ska Du sätta Dig ner och andas några djupa andetag. Blunda och sök...

Då börjar den verkligt stora resan - resan inåt.

Du hittar inte det Du söker om Du bara längtar bortom horisonten, då åker Du ifrån Dig själv. Den största och rikaste platsen i Ditt liv är den i Ditt inre.

Du anar inte vilka skatter och vilken rikedom som finns där.

Lyckan, friden, glädjen är några av namnen...

Skyddsänglar

2009-03-01T15:52:00.001+01:00

I de gamla sås det nya

2009-02-27T16:51:00.003+01:00

Vad är det för jord vi överlämnar till våra efterkommande? En sophög och en massa gifter, förlåt oss ty vi veta icke vad vi göra...

Men om vi skärper till oss och tar gemensamma tag kanske det sker något litet under...

I väntan på det kan man alltid beundra en bild från Resele, Sollefteå kommun, som det var förr - och visst var det bättre då? Eller var det...

Katter är väl också männskor

2009-02-27T16:34:00.003+01:00

Katten är ett ovanligt klokt djur och i mitt fall så har vi dessutom telepatisk kontakt. När katten är ungefär en halvtimme bort från hemmet så får jag en signal: kommer nu snart.

Om jag tittar på klockan då så tar det ungefär den tiden innan jag ser honom komma med svansen rakt upp i vädret, springande i den egna upptrampade stigen från skogen mot verandan.

När jag öppnar dörren och frågar: vill du komma in? svarar katten mjaa a.

Efter mat och sovstunder och lek med hundarna så kan de tänkas att han går omkring och småpratar och när jag då frågar: vill du gå ut? svarar han mjee e. Det är då lite kallare väder och han bestämmer sig för att stanna inne.

Om vädret är lämpligare för en katt så kanske han svarar: mja mja mja mja vilket betyder ja,ja,ja,ja och skynda på lite då och få upp dörren...

Idag röd imorgon...

2009-02-27T16:20:00.003+01:00

Har på ett par dagar fått höra om två personer i min vänskapskrets som råkat ut för samma sak...cancer.

Det är med vemod jag konstaterar att detta kan drabba oss när vi minst anar. Dessa två var hurtiga, glada renlevnadsmänniskor som jag beundrade och gärna ville efterlikna.

Men vad hjälpte det - sjukdomen slog till ändå.

Jag tänker på dessa två som båda är yngre än mig och jag ska verkligen försöka att stötta och hjälpa i den mån jag kan.

I nöden prövas vännerna - det är då man ser vilka man har omkring sig.

Så ta vara på varandra, det kommer dagar när vi behöver stöd och vänner, och enda sättet att få en vän är att vara en...

Nu snart är våren här...

2009-02-25T11:05:00.008+01:00

Så var det väl ändå slut på snöandet - drivorna är 2 meter snart och man smyger sig ut i korsningarna för att inte krocka med någon eller något.

Men våren är i antågande, vänta bara, det dröjer inte länge alls...

Ett skatpar bygger bo i en tuja utanför fönstret och det ska bli väldigt intressant att se vad som händer där...kommer det små skatungar tro, hoppas det.

Jag gillar verkligen skator. De är kloka, uppfinningsrika, ser allt och är vackra också. Fast ibland kan man ju lessna på dom om dom varit och hackat sönder soppåsar och spridig runt kvarteret...eller när dom retar katten och så men annars. Riktigt trevliga individer.

Ser fram emot en fin vår och önskar alla detsamma!

Änglarna finnas

2009-02-23T18:00:00.003+01:00

Vi har alltid änglar kring oss i olika skepnader och detta är en som kommer med våren. Med dom första blommorna och den speciella vårkänslan som oftast finns bara under en dag eller två...

Om man tittar närmare så liknar den någon...Dig själv som liten eller någons dotter?

Så titta noga omkring Dig, änglar kan ha lite olika utseende och finnas där Du minst anar det...

Min bästa

2009-02-23T17:48:00.005+01:00

Så var det sagt, hunden är den bästa vännen.

Aldrig en suck, aldrig en klagan. Matte har varit förkyld i fyra veckor och promenaderna har varit allt annat än långa och ofta frekventerade. Men inte ett klagande ord...

Nej, en slick extra och gärna ligga på kudden och blåsa varm luft på sin sjuka matte.

Ja, jag säger då det - det är änglarnas gåva till oss, (citat från någon klok...)

Så var det slut på kolhydraterna

2009-02-23T13:41:00.006+01:00

Japp, så var det bröd, ris och pasta bort och hit med smör, ost och grädde. Den senaste metoden som nu även gillas av socialstyrelsen och som visat sig bra på diabetiker också. Och kilona rasar. Äta fett-metoden.

Jag har köpt ett antal böcker i ämnet gå ner i vikt men den här metoden att man ska äta sig smal med det tidigare förbjudna fettet tilltalar mig särkilt mycket.

Såsen till kotletten gjord på 2 dl ren grädde, tjockt med smör på en mycket tunn brödskiva (flatbröd= få kolhydrater) och så på med några skivor ost. Ingen 17+ utan riktig ost. Några sådana mackor och man känner sig rätt nöjd. Och att tillägga - inget sockersug alls! Ingen tanke på choklad eller läsk möjligen en blodapelsin...

Törstig var jag, med det finns ju kranvatten...

Beställt en kokbok på nätet så får vi se hur det går...

Tja, hur gick det till tro. Ett kilo om året blir snart 10 kg på 10 år, enkel matematik det där. Och att ett antal motionsformer uteslutits, som att springa i trappan (trappor noll i min nuvarande tillvaro), tidigare sprang jag alltid i trappor pga det jobb jag då hade.

Ut och promenera förekommer, javisst, men inte 1-2 tim i rask takt som förr. Nu går man ett, två, tre steg och stanna och snusa, ett två tre, stanna och snusa osv. Det kallas hundpromenader. Ingen större fettförbränning där inte.

Så finns där också en viss lathet som krupit in under skinnet samt ett inslag av livsleda.

Inge´kul, inge´att göra för att härma barnen som numera är utflugna. Men ta en kaka eller bulle det är kul...

Så jag beställde också en bok i ämnet, KBT som det kallas. Orsaker till varför man äter onödigt och hur man ska lösa det problemet. Ja, det är mycket med böcker nu, särskilt när det är bokrea.

Att gå från kunskap till handling kan dock vara ett annat stort problem, ska se vad jag hittar för litteratur i det ämnet...

Ser inte fram emot fettisdagen imorgon för det blir bara grädde på assietten utan bulle och mandelmassa.

Men ni andra, ha en riktigt god semla imorgon!

Eller virka en, se bilden...(källa pennys house)

Drömhuset

2009-01-24T15:11:00.013+01:00

I annonsen finns att läsa:

"Vackert hus med timmerstomme, renovering påbörjad, två kakelugnar(eldningsbara), vedspis i köket, element för direktverkande el, eget vatten från kallkälla, enskild avloppsanläggning. Ladugårdsbyggnad med hönshus och bagarstuga. Uppvuxen trädgårdstomt, vackert och enskilt läge med utsikt över sjö. Båtplats och brygga, badplats i närheten.

Pris 90.000 vid snabb affär."

Kan inte vara annat än drömhuset, det jag sökt i många år. Bilderna flimrar förbi.

Gamla genuina fönster med det vågiga glaset kvar i smårutorna, glasverandan med pelargonierna, den vidunderliga utsikten över berg och sjö, fågelsången en vårmorgon i de stora björkarna på tomten. Dörren uppställd mot vårsolen, man sitter på brosteget och smuttar på kaffet. Katten ligger i solen och spinner medan de första flugorna surrar mot den varma timmerväggen.

Sommarens alla ljuvliga dagar med sol och bad, båtturerna på sjön, metandet från bryggan med solnedgångens glöd i vattenspegeln, saftkalas för ungarna i bersån, härliga skogspromenader och så bärplockningen. De helt obesprutade och oförstörda bären från naturens eget skafferi. Hallonsnåren som dignar av stora, saftiga hallon. Lingontuvorna i den lite svalare sommarluften men som blir så varm ändå när dagen kommit en bit på väg. Och så svamparna, de få jag brukar plocka. Trattkantarell och Karl Johan.

Höstens alla sprakande färger och stormarna som viner runt knutarna och skakar löven till marken. Ljudet av knastrande björkved som brinner i den svarta, lilla vedspisen i köket. Långa sköna kvällar med filten runt benen, en tjock bok och en kopp mintte. Doften av fotogen från den gamla lampan som blivit renoverad och upphängd över det gamla slagbordet som stått gömt på ladugårdsvinden.

Govärmen från kakelugnarna under den kalla vintern, stearinljus i gamla stakar lite här och var för den goda stämningens skull. Innerdörrarnas speglar bevarade, målade i blank antikvit färg och de reflekterar ljusens flämtande lågor, gamla profilerade taklister och kanske även golvlister, trägolv som ska såpskuras såklart, långa fina trasmattor därpå.

Sängarna bäddade med gamla lakan, broderade och spetssprydda och omsorgsfullt strukna. En varmvattenflaska av gammal modell i fotändan om det känns kyligt. Katten som ligger raklång och värmer ryggen.

Den alldeles speciella julstämningen inramad av grandoften från den egenhändigt huggna och hemburna granen från storskogen, klädd med hemgjorda prydnader av halm och bokmärken med kristyr, små röda vinteräpplen som skall stekas i ugnen på annandagen innan skalen blir rynkiga och på granens grenar sitter gammeldags, egenstöpta äkta stearinljus i gamla hållare med nypa.

Carl Larsson-randiga trasmattor på golvet som luktar såpa. Köksspisen nysvärtad och i ugnen väntar nybakade lussebullar på små plåtar. Ute är julkärven på plats och fåglarna samlas med domherrarnas bröst som lysande röda julhälsningar. Julbocken på farstukvisten i väntan...

Så kommer jag till sans och tittar igen på annonsen, skickar ett mail och ber om bilder och lite information. Väntar med spänning.

Så kommer det bilder. Bilder på ett grått hus med liggande träpanel. Fönster utbytta mot moderna med stora rutor. Tapeter med 70-talsmönster, vedspis som är en spispanna mer tänkt för en källarvåning. Kakelugnar med sprickor och bitar borta. Ingen tillstymmelse till glasveranda, en hembyggd ramp för en handikappad tronar framför den moderna ytterdörren.

Över gårdsplanen går en liten väg som leder till ett sommarstugeområde vid vattnet och där bilar, mopeder, cyklar och annat har fritt fram. Syrenbuskar som är spretiga och beväxta med mossa. Gräsmatta som blivit en åker och där gräset har fallit raklångt med hål som vittnar om god tillgång på sork.

Uthuset fallfärdigt och massor av bråte ligger kvar efter de tidigare ägarna.

Jaha, så var det med den saken. Jag tar fram ett gammalt julkort med ett motiv där mitt drömhus finns avbildat. Skorstensröken som en pelare mot himlen. Domherrarnas bröst som röda stoppljus. Vägen som slingrar sig med en hästskjuts skymtande i fjärran. Snödrivor meterhöga.

Tyst för mig själv säger jag:

"Där kommer jag i hästskjutsen lagom till jul och är på väg hem. Hem till mina drömmars hus. Det som ligger där och väntar, väntar på att jag ska finna det, någon gång, någonstans..."

Doktorn kan komma

2009-01-19T23:12:00.014+01:00

Visst är det charmigt med en vit läkarrock, särskilt om den är oknäppt och fladdrar lite. Och särskilt om den som bär den är mörkhårig, det blir en sådan skön kontrast då.

Och visst är det speciellt charmigt om doktorn har väldigt varma händer och mycket bruna ögon, man liksom knäar en aning vid själva handslaget och när doktorn säger 'Hej, hur står det till?' och flyttar blicken från ens ena öga till det andra ögat och så tillbaka igen. Då är det nästan olidligt speciellt.

'Jo, tack bra, hur står det själv, eller jag menar nej, det är inte alls bra, annars skulle jag ju inte vara här, men usch så dumt det här blev' svarar man och slår ner blicken. Drar undan den svettiga handen och stryker luggen ur pannan. Så ytterst pinsamt det känns nu med den omtalade vackre doktorn framför en som nu också ler lite i ena mungipan.

Så gör ha en gest med den ena varma handen:

'Varsågod och sitt'

Och så sitter man där ytterst på stolen och ser allmänt spänd och neurotisk ut, svamlar om sina oregelbundna hjärtslag och om illamåendet och om svagheten i knäna och yrsel och kallsvett och sömnbesvär och allt man kan komma på.

Man vill ju göra ett ordentligt sjukt intryck på den här doktorn så man får komma flera gånger...som ett slags låtsasförhållande nästan.

Doktorn noterar och hummar (hmn, hmhm) och nickar lite förstående, lägger huvudet på sned, tittar lite snett uppåt och ser mycket tänkande ut och så till sist tar han fram det så många talar om.

Efter ett litet klick så är han i full gång.

Handen rör sig fram och tillbaka, rytmiskt och vant, och jag försöker snegla lite men vill inte avslöja ett allt för stort intresse, det kanske uppfattas på fel sätt. Eller rättare sagt avslöjar mig helt.

Jag håller andan och så till sist kommer det:

'Varsågod'

Han sträcker fram den och jag tittat lite fundersamt. Var det detta som alla pratade om händer när man besöker den här stiliga doktorn? Det där om något fysiskt??

Ett gult papper prydligt skrivet med van hand och ordentligt bokstaverat och ja, hör och häpna, kommaterat.

Ett recept på fysisk träning (FYSS) iställt för en massa piller!

Min blick plöjer snabbt över sidan och jag noterar:

'Dagliga promenader med stavar, lättare gymnastik i grupp 2 ggr i veckan, simning 1-2ggr i veckan, streching, avslappningsövningar, andningsövningar samt besök hos dietist.'

Jaha, det var alltså det här det handlade om, det fysiska jag hört talas om. Det var träningsprogram, fysisk träning.

Inga täta återbesök hos den populäre doktorn inte, inget längtande och trånande, ingen handpåläggning alls.

Men en sak är i alla fall säker - den doktorn kan verkligen det där med komma.

Ja - kommatering alltså...och säkert är han också en jäkel på satsbyggnad.

Eller vad tror Du?

Go´afton, mitt namn är Döden och jag kommer med en inbjudan

2009-01-18T19:02:00.004+01:00

'Vem vill följa med mig på en annorlunda upplevelse?' frågade han.
'Jag hänger med', sa min kompis glatt, vinkade över axeln och gjorde armkrok med den magre, svartklädde mannen med det hålögda ansiktet. 'Kom så går vi då...'

Usch, vilken mardröm jag hade. Svårt att koncentrera mig på något annat den morgonen. Såg den där mannen på näthinnan så snart jag blinkade. Vilken otäck varelse. Och så hon då som glatt följde med, såg hon inte vem det var?

Nä, tydligen var hennes ögon förblindade på något sätt. Det är kanske så det fungerar - att den utvalde blir förblindad på något sätt och inte ser vem det verkligen är som kommer med invitationen. Kanhända det är lättare då att fånga sitt byte...som en otäck, hårig spindel som väver sina nät.

Men det var ju bara en mardröm. Men tänk ändå...

Döden i filmer från förr såg ju ut så. Så var jag där igen, svårt att lämna den där drömmen, men det var verkligen otäckt.

Men min syn på döden är ju helt annorlunda, de som läst alla bloggar vet ju vad jag skrivit om den.

Men tillbaka till livet här och nu:

Januari är snart passerad också. Det går fort, dagarna pinnar på. En del julsaker ligger fortfarande framme i väntan på att man ska ha lust att sortera bort dom - lika varje år. Roligt att plocka fram men ack...Det blir så tomt och kallt på ett sätt när dom försvinner.

Idag hörde jag faktiskt en vårfågel, kan inte säga vilken, men den tonen han tutade är definitivt en vårvinterfågels. Så än snurrar jorden, än lever hon trots att vi människor gör vad vi kan för att förstöra henne (för det är en hon, Moder Jord), inte medvetet kanske men i alla fall.

Vad ska man göra för att bli en bättre människa på den fronten då? Tja, allt man kan, skulle jag föreslå. Det kommer ändå inte att räcka till, men man ska aldrig ge upp.

Ser och hör att folk börjat bli mer och mer medvetna. De handlar ekologiskt, kravmärkt, närodlat. Återanvändningen ökar bl a julgranarna, bildäcken, papper, ja säkert en massa annat också.

Bra, bra. Fortsätt så och det kanske börjar synas på siffrorna vad det lider. Men dör färre i Indien, (blekmedlen), på teodlingarna (besprutningen för hand) osv?

Vem kontrollerar att det kravmärkta och ekologiska inte bara är ytterligare ett sätt för någon att tjäna ännu mera pengar? Vem kontrollerar kontrollören? Såg program om Fair Trade - rena bullshiten om jag får säga så. Inte var det de stackare som arbetade på tefälten som blev gynnande, nännemännsan.

Stödet hamnade i fickorna på någon som redan hade tjänat tillräckligt.

Så där fick vi något att fundera på.

Hur ställer man sig till detta?

Eller kanske det passar med 'Go´afton, jag heter Döden, kommer med en inbjudan - att börja jobba hos mig...'

En klick Milda margarin

2009-01-06T14:47:00.004+01:00

Det blev kallare än vanligt i helgen. Fåglarna hade fullt sjå att knacka i sig frön och hålla värmen.

Jag stod innanför rutan och frös ändå eftersom det är lite kallt just där på golvet och lite drag från fönstret.

¨Huvvaligen heller¨, skulle min morbror sagt om han varit här. Han vurmade mycket för småfåglarna.

Då kom jag på idén att ta min tesil och knöka den full med Milda margarin och så hänga upp den i sittpinnen på fröautomaten (som är av modernare snitt) och vilken succé!

Gladeligen pickade talgoxarna i sig och satt sedan förnöjsamt och gned näbben ren mot äppelträdets kala grenar. Det var en ren fröjd att se!

¨Och varför har hönshjärnan inte köpt talgbollar?¨ kanske någon skulle säga om dom kom till tals.

Jo, därför att vår äldste hund fick en allergichock häromåret när han hittade rester på marken och det behövdes mycket lite för att utlösa detta. Som tur var hade vi fortfarande vår veterinär Örjan, som man kunde ringa i hemmet en söndagskväll.

¨Släng in hunden i bilen så kör jag ner direkt¨sa han och kom, om jag minns rätt, i kostym. Hade vänt i dörren efter att ha varit på någon sammankomst. Allt för djuren och djurägarna.

En injektion och så blev det bättre med andningen och svullnaderna. Törs inte tänka på vad som hänt annars...

Så en klick margarin kan ibland vara lösningen.

Dörren gnekar heller inte längre...

God fortsättning!

"Du är inte ensam" samt Gott Nytt År 2009

2008-12-31T12:59:00.004+01:00

En dikt av en för mig okänd författare. Den tillägnas min kusin Lilian som skulle fyllt 60 år i år. Hon bar den i sin väska och den hittades efter hennes tragiska bortgång.

Du är inte ensam

Mitt inne i tystnaden
kan du höra en närvaro,
en svag viskning, en ton, ett ord, ett skratt,
utan början, utan slut.

Om du lyssnar noga
kan du höra
en vänlig röst som säger
om och om igen:

Du är inte ensam.
Det finns en värld av fullhet,
en källa till stilla glädje,
en tröst för all förtvivlan,
en gemenskap över alla murar.

Du behöver inte vara rädd.
Det finns inget att förlora:
fullheten finns alltid kvar.

Närvaron har du
mitt i rummet
när det är som tystast,
tommast runt omkring dig.
Du kan känna det:
Du är inte ensam.

Du är delaktig.
Fullheten är din. Ta den!
Av död blir liv,
av svaghet blir kraft,
vilsenhet blir kunskap,
plikten kärlek.
Allt förvandlas i det tysta.

En hemlig men förnimbar närvaro
förenar allt olikt och förskingrat.
Allt är ett, och tomheten är skenbar.

Tystnaden är full av ljusa röster.
De ropar: Du är inte ensam.
Du är aldrig ensam.

Med önskan om ett Gott Nytt År 2009
då vi med samlad kraft ska vara delaktiga
i formandet av en bättre värld!

Åldrandet

2008-12-13T12:27:00.005+01:00

Ett citat från en för mig okänd författare:

"Att åldras fattig och ensam utan förmåga att klara sig själv innebär att man efter ett långt verksamt liv plötsligt berövas sin värdighet och identitet och döms att invänta slutet på en anstalt tillsammans med andra lika utstötta och tillintetgjorda åldringar.

Domen är hård och brottet att bli gammal...."

Glöm inte att besöka de gamla som sitter ensamma och hjälplösa på hemmen, det är kanske Du själv som sitter där om ett antal år...

Någon som viskar i ditt öra

2008-12-08T17:42:00.007+01:00

Alla har vi någon. Någon som alltid finns där, mer eller mindre.

Detta är den person som vet allt om dig och troligen också det du själv inte vet. Denna person är din vän ...men kan lika ofta vara din ovän.

Inte är det Gud eller Jesus. Säkert i ett annat sammanhang men inte just här och nu...Nej detta är en mer jordnära typ. Det är någon som tar mycket liten plats på det viset, men en som har en väldig styrka och makt över dig. Kraftfull utöver det vanliga.

Din vän säger ibland 'klart du ska göra det, klart du kan det, du är ju klok och duktig, du kommer att lyckas.'

Den dagen var din vän på sitt bästa humör.

Andra gånger är det inte lika självklart. Då viskar din vän i ditt öra 'inbilla dig inte att det där skulle gå bra, du är en fullständig idiot, misslyckad, en riktig praktnolla..'

Då är din vän på det humör som kanske är det mest vanliga. Då det blir svårt att se något bra, då det är meningslöst att ens tänka tanken, då man lika gärna kan lägga sig ner...inte för att dö, men ligga och titta i taket, vara passiv. Man kan ju ändå inte något så varför prova. Risken att misslyckas är ju mer än 100%.

Jaha, vem är nu denne vän, eller ska man kalla det vän, som bär sig åt på det här viset? Gissa rätt och du vinner en julskinka! Det där sista är ett skämt...

*********************************************************************************

Tänkt klart?

Rätt svar: Det är du. Du själv, din egen domare. Ditt s k överjag som sitter på axeln (hos mig är det den vänstra) och viskar i ditt öra dessa saker.

Denna hårda domare som missunnar dig att komma vidare i ditt liv och med det du önskar och vill. Den som inte gillar framgång och lycka utan vill se att man krälar i eländet och gråter av förtvivlan...det var sista väl kanske att ta i.

Kallas också din inre röst. Den som styr och ställer. Den som präglat dig sedan du klev upp på dina fötter för att gå din väg i livet. Denna Du.

Vissa har seglat på en räkmacka hela sitt liv. Hur kommer det sig? Andra har gröna fingrar, sedan de målat dassdörren kanske...nej men de lyckas med allt växande.
Någon slänger en ryggsäck över ena axeln (och kanske då också puttar ner den olidlige öronviskaren) och drar till okänt land, för att lyckas med stora bokstäver. LYCKAS!!!

Vissa av oss sitter kvar på brosteget och ser livet fara förbi. Blev kvar på perrongen när tåget gick. Fick inte plats i hissen upp till översta våningen. Blev den 25:e passageraren i en buss som tar bara 24.

Den som klev åt sidan för någon annan. Den som artigt höll upp dörren så alla andra kunde gå in men blev lämnad kvar ute i kylan osv.

Man kan rabbla upp saker i det oändliga.

Intressantare är då att ställa sig frågan: Vad ska man göra åt saken? Hur kan man ändra detta till något bättre?

Ja det kan vi klura på en dag eller två, så ska alla en julklapp få...det sista var ju bara för att få till ett rim.

Svar kommer kanske från din egen inre röst, annars kan jag någon dag framöver ge er svaret, som tröst...

(Jag är en hejare på rim om jag får säga det själv...)

Det glittrar av pärlemor, mamma (del I)

2008-11-30T09:12:00.009+01:00

Människors falskhet och grymhet hade gjort det svårt att lita på någon så där riktigt igen. Rädsla för att bli lurad, bedragen och besviken och få uppleva den smärta detta innebar gjorde att hon slöt sig i sitt skal, nästan som en mussla.

Lite svår, tyckte många. Hon är inte lätt att komma in på livet, sa en del. Hon är så inbunden och konstig, var andra kommentarer.

Livet hade bjudit på prövningar. Det handlade om vuxna människors bristande förmåga att visa sin kärlek, det var även den lilla flickans medfödda känslighet som gjorde saker smärtsammare än de behövde vara.

Hon såg världen som kall och hotfull. Faror lurade där man minst anade. Ett vänligt ord måste ifrågasättas, vad är dom ute efter nu då? Tänk om hon skulle bli grundlurad igen...så hon trodde inte på det goda längre.

Drog sig till minnes sådana saker som när hennes låtsaspappa belönade henne för att ha passat lillasyster en valborgsmässoafton. Åh, så duktig hon kände sig då och tog emot 5-kronorssedeln, tog i hand och neg så djupt att hon satte sig på golvet.

Han var kanske snäll ändå fast hon haft sina tvivel. Nu skulle hon skyndsamt lägga sedeln till de andra 5 kronor hon sparat i en liten börs i skåpet. Börsen hade formen av en nyckelpiga och var röd och svart med dragkedja. För att få tag i börsen fick hon först ta en pall, häva sig upp på arbetsbänken och så längst där uppe i skåpet låg den.

Hon klättrade ner och drog upp dragkedjan för att lägga i sedeln men börsen var tom. Ingen 5-kronorssedel, ingenting. Hon tittade flera gånger men sanningen var oundviklig. Han hade tagit hennes egen sparade sedel och gett henne och hon tackade som om det var självaste kungen hon tog i hand.

Men han hade lurat henne, utnyttjat en liten 6-årings godtrohet och tacksamhet. För henne var det så viktigt att få vara till lags, vara duktig inför den här personen. Han som tagit hennes plats intill den älskade mamman, han som gjort henne till storasyster så att hon därefter verkligen inte hade någon stund med sin mamma längre.

Hon kände sig utlämnad till deras godtycke, mamman var ju allierad med honom så där kunde man inte få någon tröst. Inte för att hon trodde att mamman skulle försvara handlingen men hon tordes inte klaga, det kunde bli tråkigheter för mamman då. Man fick vara snäll och tyst och hålla sig på sin plats. Inte vara ivägen, inte ställa krav. Hon som kommit till världen av misstag, någon hade övergivit mamman och det väntade barnet. En usling till karl och hon var kommen av honom. Kanske hon var en usling också?

Hon drog sig till minnes första gången den nya pappan skulle komma och bli presenterad i familjen. Stämningen var lite ovanligt glättig i det gamla torpet och mormor och morfar peppade henne med att nu skulle hon få träffa sin nya pappa. Någon med hedern i behåll, han hade minsann inte uppfört sig så illa som hennes rätta far. Livet skulle bli som en fest, ett tivoli, en långdans och helt underbart. En pappa hade aldrig funnits i flickans liv. Så detta var ju ett mirakel!

Ja, klart en pappa hade hon ju, men han var liksom inte riktigt accepterad. Nej, han fnyste man åt när man nämnde namnet, och sa saker som inte var så trevliga. Det var svårt att förstå för ett litet barn att hon faktiskt var en del av honom och då måste hon ju också vara lite så där...inte riktigt bra på något vis.

Men nu skulle den verkliga pappan inträda och nu var alla sorger och ledsamheter bortflugna. Hon satt uppklättrad på soffans armstöd för att riktigt kunna se när dom två skulle komma gående på byvägen och runda ladugårdshörnet. Det var med stor förtjusning hon satt där uppklädd i sina finaste kläder och det långa håret hårt flätat och uppsatt som en krans runt huvudet.

Han skulle fullkomligt avguda henne, dottern till den kvinna som han nu ämnade viga sitt liv åt. Det kunde ju bara inte bli bättre...(forts följer)

Barnens självklara rätt att vara älskade

2008-11-28T20:21:00.011+01:00

Någonstans har jag läst om 'barnets självklara rätt att bli älskat av sina föräldrar', alltså oavsett hur barnet är. Till utseende, intelligens, sjukdom, uppförande osv. Att barnet alltid vet att man kan komma hem till sina föräldrar och bli mottagen med öppna armar oavsett. Kravlöst. Utan ifrågasättande eller med förbehåll. Alltid välkommen. Oavsett.

Det är lätt att säga och att skriva ner. Men hur lätt är det egentligen att leva upp till?

Min son har mest 5or i betyg. Lätt att öppna armarna. Men någons dotter har inte varit i skolan alls nästan, betygslös, slarvig, uppkäftig och klär sig uppseendeväckande. Svartare än en sotare runt ögonen. Umgås med diverse spektakulära personer. Lätt att öppna armarna?

Grannen har ett barn med handikapp, mentalt. Han vet inte vad som är mitt eller ditt.
Han går in genom vår verandadörr och plockar för sig det han gillar. Jag pratar med grannen gång på gång och han blir allt bistrare i uppsynen för varje händelse.

Jättelätt att ta emot barnet med öppna armar? Älska sitt barn en självklarhet var det...

Någons dotter har fastnat i drogträsket och trots alla insatser med pengar och hjälp på alla vis rumlar hon runt och skämmer ut sig på stan. Svär och bär sig åt. Sitter med A-laget på bänken och somnar byxlös bakom buskarna.

Älskat barn tas emot med öppna armar.

Barnens självklara rätt att vara älskade av sina föräldrar oavsett.

'Livet är inte bara en lek utan även en dans på rosor'. En gammal affisch jag har. Rosorna har törnen vet vi och vår kärlek sätts ofta på hårda prov.

Men genom kärlek får man vingar, en tavla jag själv har uppsatt. Betyder? Att man kan få oanade krafter kanske, eller hjälp från de vingbeklädda ovan där. Jag vet inte.

Men att ge av sig själv och innan det är för sent kan vara en bra början, älskade barn är lyckliga barn, självklara ord.

Ett annat sätt är att engagera sig i de icke så älskade barnen, där föräldrarna inte haft förmågan eller möjligheten, kanske själva varit ett oälskat och oönskat barn.

Öppna dina armar för ett annat olyckligt barn och kanske ditt hem också. Visa att det finns kärlek och hopp för jordens barn.

En bra början till en bättre värld. För dagens barn. För framtidens barn.

För med kärlekens kraft kan man förändra och förbättra.

Med julen i annalkande kanske det är dags att öppna sina armar, sitt hem, sitt hjärta.

Jag instämmer med Tomas di Leva - det är Käääärleeekeen.....

Livet är inte en långfilm med ett lyckligt slut - det är en samling korta noveller

2008-11-28T19:09:00.004+01:00

Någon skrev till mig ang detta. Livets mening är inte ett lyckligt slut. Nej, det är en samling av korta eller längre lyckliga ögonblick, stunder. Det man minns med en guldkant ikring.

Livet är en resa mot ett okänt ofta inte så glamoröst slut. Men det är inte det som räknas, hur det slutade utan vad som fanns i livet före döden.
Det är i mångt likt en långfilm men vad slutet anbelangar är slutet inte det viktigaste.

Man kan ju alltid vänta på döden och hoppas att det finns ett liv efter, men frågan är då: fanns det något liv före döden? Som att fånga ögonblicket, ta steget, våga pröva, vägra bli sittande eller stående med rädslan som lindad taggtråd runtomkring, kliv ut och hoppa utan fallskärm - endera kommer någon att ta emot dig eller så lär du dig flyga.

Om man med facit i handen ska titta bakåt är det ju just det som folk säger - att jag inte gjorde det och det, att jag inte provade, att jag inte....Sällan att man ångrar det man gjort, ja naturligtvis vissa saker, men mest det man inte gjorde.

Så tänk om livet är en samling små korta noveller, man lever och man möter glädjen och lyckan, sorgen och besvikelsen, rädslan och smärtan. Hur det är just vid sista andetaget är inte det viktigaste - det är hur man andades och levde medan livet fanns.

Så kan man alltid spekulera i vad som kommer sedan, vissa ser ut att småle lyckligt när dom släppt ut den sista luften dom inandats på moder jord. Måhända en tröst men livet är här och nu.

Himlen kommer kanske sedan, en jättelång långlångfilm med oändlig lycka och glädje och helt utan slut...

Joel och Wilhelm del V

2008-11-28T14:08:00.005+01:00

Det stundade till helg och detta innebar att Joel hade tråkigt, dödstråkigt. Ingen hund, flera långsamma timmar och dagar. Fredag till måndag verkade vara som ett helt liv. Han petade i maten och tyckte att det mesta smakade hushållspapper, torrt, smaklöst och en förmåga att fastna i gommen.

Hemtjänsten hade ovanligt bråttom på helgerna, lite personal i vanliga fall och på helgerna ännu mindre. Så det var knappt att dom hann säga 'hej' en gång innan det var 'hejdå, syns imorrn'.

Joel blev sittande och dagdrömde och så var det sen fredagskväll till sist. Telefonen ringde men det var så ovanligt hos honom att han måste lyssna ytterligare en gång för att vara säker att det inte var hos grannen. Hus är lyhörda ibland.

'Joel här' svarade han och förberedde sig på ett vasst men respektingivande svar 'nej tack ingenting för mig'. Någon frågade med viss ödmjukhet i rösten om detta var den Joel som brukade vara hundvakt, 'jo, det är jag, huschå?' Joel trodde att han inte var betrodd längre.

'Nu är det så här att....' Joel hörde rösten långt borta och det började susa i huvudet, han var nära att tuppa av. Nu skulle det komma, detta som han varit så rädd för. Hunden fick inte komma mer till honom, livet var slut och han skulle själv se till att han ramlade utför trappan och bröt....

'...vi undrar om du kan ta hand om Wilhelm över helgen om vi ordnar någon som kommer och tar ut honom på promenad, vi själva orkar inte med den här lymmeln, jag menar taxen, nattetid längre.'

Joel blinkade några gånger för att säkerställa att han var vaken och inte drömde och så harklade han sig och svarade på norrländskt vis 'jahada'. Detta var ju som en miljonvinst. Nu skulle inte lördag och söndag vara som ett straff längre utan paradiset skymtade.

Så Joel tog ett stadigt tag i köksbordet, hävde sig upp på benen och greppade kryckorna. Tog några steg och gick tillbaka, vilade och så upprepade han. Snart skulle det vara dags att prova att gå ut. Med någon vid sin sida skulle han minsann ut och gå några steg. Här gällde att få tillbaka orken för nu stundade roliga dagar och nätter också för den delen.

Det var dom två nu, dag och natt. Tillsammans skulle dom hitta den lycka som dom så väl förtjänade. (forts följer)

Baka en julkaka och bjud in någon ensam

2008-11-25T14:26:00.013+01:00

I kassan på Konsum lyssnade jag under varupackandet på två damer i samspråk vid kassan bredvid. Det handlade om julen och förväntningarna och allt därikring.

'Så hur firar ni julen i år då?' frågade den lite yngre paranta damen. 'Kommer några barn hem eller ska ni åka bort?'

'Vi firar alltid hos mågen, det är liksom enklast så, då vet alla att dit ska vi och alla de andra. Inget att fundera på liksom. Så har vi det. Bekvämt och bra,'svarade den äldre damen.

'Jag skulle då kunna hoppa över alltihop, det är så mycket hänsynstagande tycker jag,' blev svaret. 'Man ska tänka på alla andra och vara till lags och ja, det är jobbigt. Jag förstår dom som åker till varmare breddgrader.'

Hon suckade tungt. 'Men i år blir vi på två, barnen har sitt och vi blir hemmavid. Vi orkar inte med allt ståhej som blir när man är många som samlas,' sa den paranta.

Den äldre höll inte riktigt med där, det där ståhejet och att visa varandra hänsyn och respekt är ju liksom en del av tanken med julfirandet, ja förutom Jesus förståss.

Hon tillade: 'Egentligen skulle vi vilja vara hemma alldeles för oss själva någon jul också men vi tar alltid hänsyn till barnen och barnbarnen, dom vill ju ha det så här.'

'Ja men ha en trevlig advent då' sa den paranta. 'Jo tack detsamma,'svarade den äldre. 'Och om ni inte vill sitta på två kan ni alltid komma med till mågen ni också. Där finns både hjärte- och stjärterum.'

Den paranta damen nickade och ytterligare ett litet veck lades till de andra i pannan.

Bjuda hem främmande folk på julafton, det är väl ändå inte....Men tänk ändå, man kanske skulle....

Ja, varför inte bjuda hem någon som sitter där och tycker att julen är hemsk just därför att man är ensam med alla minnen och saknar nära och kära.

Någon liknade julen vid 'den tiden när 10.000-tals julstjärnor vissnar ner samtidigt...'

Ett bra julrecept till sist: en kopp vänlighet, en kopp givmildhet, en kopp hänsyn blandas med 100 gr respekt och kryddas lagom med några leenden och kramar och så har man en jättefin julkaka att dela med alla andra.

Fridfull advent!

Joel och Wilhelm (del IV)

2008-11-11T22:32:00.005+01:00

Så kom det sig naturligt att de båda tillbringade så mycket tid som möjligt med varandra. Kompisar för alltid. Själsfränder.

Joel hade fått en uppgift och plötsligt kändes det så meningsfullt att börja träna lite, stiga upp och gå några steg, stärka sig inför kommande promenader. Att han skulle gå ut med hunden var självklart, ingenting i världen kunde stoppa honom nu.

Taxen hade fått ny svanshållning, den släpade inte efter som en vissen tulpan utan nu svängde den rytmiskt och i horisontalläge. När någon nämnde Joel vid namn gav han skall och svansen ställde sig rakt upp.

'Hunden är sig inte lik' sa husse i huset. 'Han krafsar på dörren och ska ut ideligen, vet inte vad som tatt åt´en.'

'Ja, sannerligen, han är som ung på nytt' svarade matten. 'Som en nyförälskad, om man ska likna det vid nå´t'.

Hemtjänstpersonalen märkte också att det var något nytt som spirade, en liten glimt i Joels ögon, ett leende och en annan ton i rösten när han berättade. Att han börjat se något ljust inför framtiden igen, livet var inte oåterkalleligt slut, det fanns saker som skulle uträttas. Ett hopp som tänds, en mening med vardagen.

Det var nu några veckor sedan Wilhelm första gången klev över tröskeln och nu var han där varannan dag, hade ingen lust att följa med hem när han blev hämtad. Hemma var han trotsig som en tonåring och gick mest och blängde, tuggade sönder en handske och kissade på mattes tofflor.

'När ska dom slänga ut mig så jag får flytta för gott?' var vad taxen troligen tänkte.

Nattetid ylande han och väckte huset och grannarna och när någon kom för att se vad som stod på blundade han och låtsades sova tungt, han snarkade lätt för att inte bli avslöjad.

Så snart det lugnat sig och matte och husse suckande drog täcket över öronen så ylande han igen. Ja, så höll det på och vem kan stå ut med en sådan hund? Inte många.

Så tills sist kom den dagen när man vid frukostbordet diskuterade viskande om vad i herrans namn ska man göra med hunden, det här går en på nerverna, avliva, nej det var väl drastiskt, ge honom lugnande, nej det skulle förstöra hunden, sälja honom, ingen skulle vilja köpa honom snarare ha betalt, ge bort honom...? Ja det var en idé.

Men vem skulle det vara? Det fanns ju bara en person man kunde komma på och det var den vars namn hunden gav skall till. Men skulle han klara av att ha en hund på heltid?

(forts följer)

Alla är vi ju helt lika - eller...?

2008-11-07T08:54:00.005+01:00

Träffade någon vars inresse var blommor, ett hundratal krukväxter inomhus och det dubbla minst utomhus under sommarhalvåret.

'Hur i allsin dar hinner du med allt detta?'

Frågan var befogad av en som låter alla växter gå under samma kam, (nja jag kammar dom inte på det viset) jag sköter alla likadant (eller ibland miss-...).

'Men så fungerar det ju inte, alla är inte likadana', sa hon med en tillkommen rynka mellan ögonbrynen. 'Man måste se individen, så är det.' Punkt. Ingenting att diskutera.

Jag försvann en stund i mina tankar och tänkte 'Gud så rätt hon har. Det gäller ju allt inte bara blommorna...'

Det gäller allt levande, alla djur och alla människor.

Ta vården t ex, alla kanske inte behöver samma behandling för likadana symtom? Ett exempel:

Någon har väldigt ont i bröstet när han andas.

'OK, hjärtat säger ni.'

Nähä, han är bara 15 år. 'Magkatarr' säger ni. Nähä igen. Inga problem där, äter som en liten häst.

'Ja, då måste det vara lunginflammation', (eller lunemaffafo som ett litet barn sa som faktiskt hade just det).

Nej och åter nej!

Vad kan en pojke på 15 år ha för sjukdom när symtomen är 'jätteont i bröstet och ligger på sängen och snyftar, vill inte visa sina tårar, han är ju stor nu...'

Rätt svar i detta fallet är: En stor sorg. Han har mist sin allra käraste gammelmoster, den ställföreträdande mamman och mormodern och vuxenkompisen och allt.

Den som tog emot med öppna armar och lät honom sitta i knäet, läste sagorna, bakade bullarna han fick pensla och sockra, den som kokade den goda mannagrynsgröten, den som bakade kubb och bjöd på med kall mjölk till sommarmornarnas barnprogram, den som stickat alla de små sockarna och vantarna (sedernera större modeller), den som var där när ingen annan hade tid.

Hon var sörjd och saknad av ett pojkhjärta och sorgen grävde sig in och plöjde djupa fåror i bröstet. Livet var kallt, grått och meningslöst i denna stund.

Ingen lunginflammation i världen kunde värka så obarmhärtigt som just detta. Ingen penicillinkur kunde bota, ingen hjärtmedicin eller Losec heller.

Så är det. Man måste se varje individ just som den är. Vad problemen består av. Att inte dra alla över en kam.

Så hur har du det själv idag då? Vi som har något hår på skallen kan ju kamma oss, ni andra kan väl damma av huvudet och komma ihåg att vi alla är unika.

Se dig själv i spegeln och säg efter mig: 'Jag är unik, jag är en människa som ingen annan. Jag är ett mirakel.' Gå ut och möt livet med samma tanke - alla är unika, alla är inte lika, alla är ett mirakel.

Så fick jag till det igen...

Ligger ni efter eller...

2008-11-06T21:18:00.007+01:00

Det samtalades vid häcken mellan grannarna, det var nu ca 10-15 år sedan husen byggdes i det här villaområdet.

Trädgårdarna var anlagda och uppväxta, husen var ommålade och nu var vi inne i den perioden när det skulle glasas in, man skulle inte sitta ute utan inne/ute på något vis, bakom glas och ram, man skulle se naturen men inte vara i den, man skulle se fåglar, men inte direkt höra dem, man skulle sitta uppe långt in på nätterna och ändå inte känna av sommarnattens svalka, inte bli frusna. Man kunde tänka sig att flytta ut en säng och sova där i glashuset.

Själv har jag haft svårt för det där, antingen är jag ute eller så är jag inne.
Själva har vi flera rum som inte används, särskilt sedan barnen flyttade hemifrån. Så varför skaffa ett rum till?

Då skulle man ju behöva putsa glasen och städa ytterligare ett golv, tycker det är tillräckligt som det är.

Men den 'gubben gick inte hem' utan nu skulle alla göra som Svenssons gör, han som stod där framför sin inglasade veranda heter visserligen Bengtsson. Frågan löd förståss 'ni har väl glasat in?' och svaret blev 'nej, faktiskt inte'.

Han tittade lite föraktfullt på mig och sa bara 'Ligger ni efter eller...?'

Nej, vi ligger långt före tänkte jag. Vi har insett att man inte alltid ska göra som alla andra, just det är styrkan och modet. Och friheten. Och friden inombords. Bort med alla måsten!

Samhället skulle se betydligt annorlunda ut om inte alla 'gör som Svenssons gör...'

Våga vara dig själv, gå din egen väg, bry dig inte om att känna kraven på dig utifrån utan lev i din övertygelse om att vad du tycker och känner är rätt. Stå på dig!

Så där ja, så fick jag det sagt, nu känns det bättre.

Förresten har du börjat pynta till advent ännu? Ser att någon redan börjat ha tända ljusslingor ute - man kanske borde...?

Nähä du, den gubben gick inte!

Trevlig helg!

Men du ba åsså han ba och vi då rå ba så piiinsamt

2008-11-03T22:10:00.005+01:00

I rulltrappan från tunnelbanan upp till någon av utgångarna i centrala Stockholm samtalade ett gäng tjejer och jag uppfattade ungefär följande:

'Åsså han ba, och ja ba, fy fan va, dom då rå va, va shuukt allså, oh vi sa fan också, me hon och han och så där va. Ja va skääämit allså, va ska man gö´ då va, elle va?'

'Me guuu va, cooolt allså dom osså vi då, men faaaan va ska man tro, ja säääkert blire någe nu rå men dom andra då, va dom glodde allså men vi ba och dom ba ja ballt vare också allså! Kolla här va,(visar en bild i sin mobil) kolla här va pinsamt elle...va!'

Jag sneglade lite på bilden och den föreställde ett utslaget kaffe-latte glas över ett par herrbyxor och det kunde ju tolkas som om någon inte alls hunnit i tid till toaletten, (alltså ba, va ska rom tro va, så piinsamt alltså va!)

Den som fick kaffet i knäet var en för gänget obekant person med kvinnligt sällskap.
Det var två av tjejerna i gänget som råkade slå ut kaffet. Nu berättade dom det för de andra fyra.

Men det framgick ju klart av samtalet, eller hur?

Vi ses ju i himmelen igen

2008-11-03T14:40:00.009+01:00

Idag var en av mina vänner mycket sorgsen, det hördes på rösten redan på det sätt hon sa 'hej' och jag väntade oroligt på att få höra orsaken.

Hennes 16-åriga katt Mattis hade hittats biten och dödad liggande på vägen, något hade överraskat den och den kunde inte komma undan. Döden hade kommit fort.

Hon berättade om hur hon begravt honom intill sin kamrat den gamle labradoren Lukas, nu gick de två tillsammans i sin himmel och Lukas var så glad, han hade längtat så efter sin gamle vän. De som delat sovplats, lekt och varit så mycket tillsammans!

För mitt inre öga kunde jag se hur katten snodde kring hundens ben och hur hunden viftade glatt på svansen, slickade katten ömt på huvudet, nu var de dom två tillsammans för alltid!

Den kallas Regnbågens Bro, bron där dom vandrar över till sin himmel, där det väntar grönskande ängar och böljande kullar. Där dom kan springa och leka tillsammans, där det finns gott om mat, vatten och solsken och där våra vänner alltid är glada och nöjda.

Men så en dag stannar någon upp mitt i leken, står helt stilla, skådar bort i fjärran, förväntansfull och helt säker, störtar plötsligt iväg från de andra, flyger över det gröna gräset så fort han kan. Han har sett någon välbekant, någon kommer gående över bron och han tar inte miste på den vem det är!

Så har någons husse eller matte också kommit över, de är återförenade för evigt, ögonen möts och händerna smeker igen det älskade huvudet och den lena pälsen, de ska aldrig skiljas mer. De har varit ifrån varandra en tid, men i hjärtat har de alltid varit tillsammans.

För båda visste ju att de skulle ses i himmelen igen...

Två blir ett

2008-11-01T16:42:00.005+01:00

Det var en alldeles vanlig dag och organisationen Änglahjälpen hade sitt veckomöte. Nu kom det fram att behovet av frivilliga ökat eftersom efterfrågan blivit så stor och var och en fick uppgift att värva fler intresserade.

Det fanns också representanter för Hundtjänsten med på mötet och man beslöt att den gruppen skulle samordnas med Änglahjälpen, målet var ju detsamma för båda grupperna.

Någon berättade om Joel och hans nyvunna kompis och att det fanns fler hundar som behövde komma hemifrån på samma sätt. Det var ingen brist på intresse för att låna hund så snart var ett schema lagt hur det skulle hämtas och lämnas. Och när man ändå var på besök kunde man göra något ärende eller passa på att ta en promenad, högläsa en tidning eller ta med någon annan som också satt ensam och fixa en kopp kaffe tillsammans.

Det fanns ingen gräns för vad som kunde göras på frivillig basis om hjärtat fanns på rätta stället...Och märkligt var att det fanns så många frivilliga, de som ändå inte hade så stor behållning av att bara vara 'lediga'.

Dom fick också en meningsfull tillvaro och trots att dom inte avlönades med pengar så var glädjen och tacksamheten dom mötte värd sin vikt i guld...

Joel och Wilhelm (hundtjänsten del III)

2008-11-01T15:30:00.007+01:00

Det spred sig en värme i köket som Joel länge hade saknat, inte den från elementen utan den värme som nu uppstod mellan de två. Båda hade de saknat just denna speciella kontakt och nu fanns den där, lyckan var svår att beskriva för den oinvigde.

Wilhelm satte sig upp och tittade en lång stund på Joel, så skrapade hunden med vänstra tassen på hans ben ett par gånger, såg frågande ut och så hoppade han upp. Detta var alltså hans sätt att fråga, 'kan jag sitta i ditt knä?'

Joel satt andäktig och höll sina händer om hunden, hur många gånger hade han inte suttit så med sin gamle kamrat och detta var nästan som ett mirakel. Känslan som infann sig var densamma och de njöt båda två av varandras sällskap.

Det var som om hans gamle tax log mot honom från sin himmel, att husse var lycklig var det viktigaste för honom, särskilt nu när han själv inte kunde åstadkomma något för sin vän.

Wilhelm la sitt huvud över Joels arm, smackade belåtet ett par gånger och så slöt han sina ögon med en suck. Han var trygg, han trivdes och han kände sig lycklig, precis som Joel.

När hemstjänsten så kom med middagen hoppade Wilhelm ner och snusade förväntansfullt med nosen i vädret. Det vankades mat och det var alltid en högtidsstund - han älskade pannkaka och det var just vad det bjöds på idag.

Joel delade sin portion och lät Wilhelm få ena halvan, själv åt han inte utan iakttog hundens glädje över festandet. Hemtjänsten vände åter till sitt och ropade i dörren 'glöm inte att äta själv också, du har ju blivit så tunn om benen på sistone'.

Joel väntade tills dörren gick igen och så lockade han till sig Wilhelm som fick små bitar av den resterande pannkakan. Nu stod det klart att detta var paradiset för en lite äldre tax som inte haft så många glädjestunder i sitt liv.

Jakt hade det aldrig varit tal om och sedan barnen kommit i familjen så höll han sig mest undan. Ville inte bli kånkad på och nerbäddad i dockvagnar, han låg mest under den låga byrån och höll utkik. Endast hans ögon kunde skönjas när de glimmade till emellanåt.

Det var väl vid måltiderna han frivilligt masade sig fram och satt under bordet för att fånga upp det som föll ner. Barnen hade ofta släppt ner mat till honom när föräldrarna inte såg på och han upp åt allt han fick. Så blev han också överviktig och orörlig, ryggen värkte ibland och han kände sig alltmer nerstämd.

Nu var han ensam med sin nye kamrat Joel och det var ingen risk att barn skulle komma rusande för att fånga honom, han kunde lugnt ligga på köksmattan och sträcka ut sin långa rygg. Han gäspade belåtet och njöt av friden.

Joel satt orörlig och bara tittade på hunden, tänk om man kunde ha en hund igen, men hur skulle det gå till...?

Ja säg det, men ingenting är väl omöjligt eller hur? (forts följer)

Änglagården, (sjukhemmet del III)

2008-10-27T17:58:00.006+01:00

Det var naturligtvis inget vanligt sjukhem jag besökte, det var ett alldeles speciellt hem, uppbyggt av gruppen Änglahjälpen.

Och naturligt var då att kalla detta för Änglagården, himmelriket på jorden kanske?

Det var dags för mannekänguppvisning och höstmodet skulle visas av de käcka damerna och herrarna. Det var även uppdukat till en höstmeny och de besökande hade med sin del av bordets läckerheter, knytkalas var ett praktiskt sätt att finansiera det hela.

Till allas förtjusning fanns också ett gäng spelemän som hanterade instrumenten med säker hand trots sin ålder... Så dans skulle det bli, tango speciellt, det hade arrangerats en tangokurs tidigare under året så nu skulle det upp till bevis, minsann.

Jag bänkade mig i stolsraden och noterade förberedelsernas gång. Det var intressanta iakttagelser, ingen verkade särskilt gammal och trött i det här gänget. Vare sig det var rullstol eller käpp så fortskred arbetet, alla hade sin uppgift.

Servitören var på plats med brickan i högsta hugg och damerna hade bråttom att lägga servetterna tillrätta och arrangera blombuketterna. Någon som var rullstolsburen vek servetter, de som behövde rollator hade en korg påhängd lastad full med bröd och den med käpp drog en liten vagn med drickesback på. Alla kunde göra något och de som det var full fart på skötte resten.

Jag var full av beundran över vad jag såg och började småprata med den som satt intill: 'Hur kan det vara så välordnat och vem är det som har ansvaret att det inte går fel osv'.

Då fick jag höra hela historien om gänget som dragit igång verksamheten på frivillig basis, hur det utvecklats till en organisation som nu med statliga och kommunala bidrag kunde bygga och driva Änglagården på det här viset.

Kön till gården var nu lång och det hade redan börjat planeras för ytterligare en gård, alla som kände till denna gård ville naturligvis också bo så när de blev äldre.

Jag såg att Sara gläntade på en dörr och kikade ut och snart skulle det vara klart för visningen, hon hade koll på det mesta. Det verkade om om hon inte åldrats alls, jag hade föreställt mig något helt annat. Hon var ju så pass gammal ändå. (forts följer)

Hundtjänsten (del II)

2008-10-27T17:07:00.003+01:00

Joel satt som vanligt vid köksfönstret, idag lyste höstsolen på trädens gula blad och längre bort skymtade han bergen norr om älven.

Där hade han gått många gånger med sin älskade hund på jakt. Hare, älg eller bara för skojs skull med bössan på axeln.

De var det allra käraste kamrater, hans hund Stay och Joel. De läste varandras tankar och det var ögonens kontakt som sa det mesta, det behövdes inga ord mellan dom.

Han blundade och drömde sig bort till dom tiderna, de som var de allra bästa i hans liv. Stay var sedan ett par år död och begraven, låg under en gran där i storskogen där de brukade sitta vid elden och dela på en korvbit.

Stay var en strävhårig tax och mycket egensinnig precis som sin husse. De passade verkligen för varandra och det sällskapet räckte för dom två. Många kvällar låg han vid husses fötter och syntes sova, men med ett öga halvöppet och öronen på skaft. Ingen skulle kunna smyga sig på där inte.

Joel hade blivit sittande i sin rullstol, inte för att han var direkt sjuk eller svag men av livsleda. Inget kunde förmå honom att gå ut och gå som på hundens tid, och till sist orkade han inte, ville inte ens försöka.

Många gånger hade hemtjänstens rara flickor försökt locka honom än till det ena, än det andra men varken fika eller promenad vid älven kändes särskilt inbjudande

Han saknade sin hund och deras promenader, det var det enda som kunnat få honom på fötter. Nu kunde han inte längre klara en hund mot mindre en promenad, det insåg han.

Men så ringde det på dörren, han misstänkte att den där med änglavingar var ute igen för att tigga pengar eller vad det var dom ville. Så han öppnade inte dörren.

En signal till och ett rungande VOV-VOV gjorde att han slog ut sin kaffekopp och blev tvungen att förflytta sig till dörren för att se vad som stod på.

'Vi är här med en gentleman, precis som du, och tänkte höra om han får stanna ett par timmar.'

Joel tittade in i de bruna ögonen på en tämligen överviktig tax med hängmage och såg något i hans blick som han kände igen. Han blinkade bort en tår och taxen Wilhelm började vagga på sin långa kropp. Han gick in och lade sig nedanför köksbordet precis som han alltid hade bott där (och väntat på att något skulle ramla ner från bordet).

Joel förmådde inte säga ett ord utan nickade bara, han från Hundtjänsten gick med orden 'ses om ett par timmar' och så satt han där med en hund vid sina fötter igen.

Den känsla som började spira i hans hjärta skulle vara början på en alldeles speciell tid i hans liv, kanske den bästa? (forts följer)

Vernissaget

2008-10-26T08:24:00.007+01:00

Så strömmade det vackra folket till, dom med de konstgjorda leendena och kramarna som inte är kramar utan en gest för den inbördes beundrarklubben. Där man kramar även den man ogillar men på ett särskilt avståndstagande sätt.

Jag står som vanligt lite på sidan, känner att detta är icke min grej, men som inbjuden måste man. Eller måste man?

I handen en drink och i den andra en väska innehållande min alldeles speciella tavla. Tyckte inte att jag kunde bära den i en plastkasse från Coop (eller Ica heller för den delen). Den ligger visserligen i en sådan kasse men kassen är instoppad i en väska från Harrods i London, fint ska det vara.

Vi fick nämligen med inbjudan möjligheten att själva hänga en tavla intill de erfarna konstnärernas verk och jag tog med en alldeles speciell tavla, gjord i ett mycket minnesvärt ögonblick i mitt liv...

Så kom vi då till den delen av kvällen när man med sin nya drink och med ett mycket allvarligt ansiktsuttryck med huvudet lite på sned och med spanande blick beundrade eller egentligen förfasade sig över vad man såg men troligen skulle man beundra.

Så så gjordes det lite till mans, och så var det min tavlas tur:

'Inressant..., annorlunda..., verkligen fångat i ögonblicket..., hm... detta var något nytt,' och så vidare. Kommentarerna var många.

Jag log i mitt inre. Tänkte på det ögonblicket när tavlan skapades. Det ögonblicket handlade om något som var första gången för mig, den stunden jag väntat på så länge och med sådan förväntan.

Hade hört så många beskrivningar om hur det skulle kännas, och hur olika upplevelserna var beroende på den förväntan man hade.

Ja, inte var det när jag miste min oskuld om någon trodde det.

Nej, det var den allra första gången jag gjorde min egen ugnspannkaka.... men hade glömt äggen och det blev den allra vackraste tavlan jag gjort, sett ur flera perspektiv.

Jag spikade upp den på väggen som ett minne för evigt (och att aldrig glömma ägg i pannkakssmeten). Inför vernissaget lät jag rama in den...glas och ram.

Och vilken tavla det blev!

Dom sökte lyckan på Lindex och Hennes

2008-10-24T19:21:00.007+02:00

Det var en vanlig tråk-tisdag, kl var vid 14 nånting. Jag satt på ett café någonstans och tittade på folket som strömmade förbi, tjejklungor med mobilerna vid örat iklädda den ena underliga utstyrseln efter den andra.

Unga kvinnor med barnvagnar, enstaka tanter med basker och krycka och någon ensam man, det var den grupp som inte arbetade eller var i skolan just den tiden på dagen. Ett par grabbar med byxbakarna nere vid knäna nästan, såg allmänt likgiltiga ut. De sörplade på var sin var sin Red Bull.

Ut och in genom Hennes och Lindex vandrades det med plastkassar, och jag undrade stilla, var de lyckligare nu? Inte att döma av deras blick i alla fall, den såg något tom ut. Inte som hos barnen på julafton i alla fall.

Vad sökte man egentligen - ett nytt plagg som skulle förändra tillvaron en kvart och sedan då? Blev det någon större skillnad egentligen...

Konsumtion=lycka, så fel det har blivit. Någon skrev att detta var resterna av vårt primitiva samlande av mat för 10.000 år sedan. Man samlade inför vintern och lade i sina gömmor. En viss tillfredsställelse och lyckokänsla infann sig.

Idag behöver vi inte det, affärerna är dygnet-runt-öppna i stort sett så man behöver inte planera särskilt mycket. Och ingen behöver svälta ihjäl heller i vårt land.

Men vår hjärna är ganska oförändrad och behöver tillfredsställa det primitiva behovet av samlandet av föda och det efterkommande lyckoruset. Då går man på Lindex och Hennes och säkert också Kapp-Ahl, där finns lyckan upphängd i långa rader.

Och i Indien begravde man ännu en man som blivit sjuk av blekmedlen han trampat runt i för att bleka bomull. Den bomullen som finns i de vita T-shirt´s vi köper, ta tre betala för två. Eller tre för 100:-. Då blir vi så lyckliga. Och varför inte 10-pack sockar för 99:-? Ja, det är lycka det med...

Vi kan ju bara ha en tröja åt gången och ett par sockar också (om man nu inte är lite annorlunda och klär sig i många lager).

Vem ska vi göra lycklig imorgon tro? Jag ska knalla ner till Röda Korset med kläder som jag haft hängande. Säkert köpta någon gång i behov av ett lyckorus men sedan inte särskilt mycket använda...

Hoppas att någon annan ska få sitt lyckorus av att få köpa dom. Igen...

Här kan man säga återkommande lycka, en slags lycko-återvinning.

Smart va´?

Alla andra verkar så lyckliga på något vis

2008-10-22T21:13:00.002+02:00

Ja, det var vad hon i det långa, svarta, färgade håret sa när hon blåste ut röken och smuttade på kaffet, mascara i tjocka lager och en turkosgrön ögonskugga som matchade de nagellacksblå långa naglarna. 'Alla ser så himla lyckliga ut, går hand i hand och så där'.

Jag sänkte tidningen och väntade på en fortsättning, det verkade vara en liten livskris här, undrar just vad som kommer härnäst.

Väninnan satt med ryggen till mig och nickade men hade väl inte så mycket att tillägga.

'Lycklig och lycklig, det vet man aldrig egentligen. Det kan vara ett spel för galleriet många gånger', sa hon till sist.

Så sant tänkte jag. Hur många gånger har inte de man minst anat varit ute och prasslat och så vips har de flyttat isär, någon annan flyttat in och så är spelet igång igen.

Vad är lycka då egentligen? Det kan man fråga sig.

Det var mycket tyst vid bordet intill så jag fortsatte att läsa min tidning.

Så säger då kvinnan i det långa håret:

'Grannen har då skaffat en ny i alla fall, så dom verkade ju inte ha haft det så bra trots allt.'

'Och vem är den nya då,' frågade väninnan.

'Gissa det du,' blev svaret. Tystnad.

'Du?'

'Just det, inte kunde jag gå omkring och se på dom där turturduvorna, så jag bjöd in mig när hans fru var borta, så var den saken klar'.

'Så du är den lyckliga nu då?' sa väninnan.

'Inte precis,' svarade hon i det långa håret. 'Jag blir olycklig när jag tänker på att han kanske hittar någon annan.' Tände en ny cigg och torkade sig under ögonen där den svarta mascaran satt sina spår.

Ja, så är det, lyckan kommer, lyckan går, undrar vem som lyckan får...

Homeopati eller rävgift

2008-10-21T17:54:00.006+02:00

Varit till homeopaten idag och han hittade orsaken till mina förhöjda blodfetter, min lever har det jobbigt, sa han.

Ja, alltså inte pga alkoholmissbruk eller liknande utan det kära arvet man har från sina förfäder. Familjär hyperkolesterolemi kallas det. Om man så lever på gröna salladsblad enbart så bygger den det onda kolesterolet ändå.

Glöm det där med Becel (så äckligt!) - det minskar inte mitt KOLESTROL som hon på tv-reklamen säger så käckt. Detta klibbet har gjort att hennes tunga fastnat i gommen så hon kan inte ens uttala ordet rätt...

Familjär hyperkolesterolemi fanns i min släkt på mödernet; ett antal släktingar som plötsligt och helt oväntat damp i backen, stendöda.

Eller de gick till sängs på kvällen med långtflugna planer på morgondagens innehåll men vaknade i de sälla markerna (för att citera den som avlivat sin jakthund). Chockerade familjemedlemmar som saknat sin kompanjon vid morgonkaffet hittade vederbörande helt livlös med en antydande till leende på läpparna. Stendöd.

Nu har jag inte för avsikt att följa mina förfäder på det viset. Dessa var ofta jordbrukare som åt fet mjölk, riktigt smör och mycket fett fläsk och flera ägg varje dag för att ta några exempel. Visserligen hårt arbetande med vad hjälpte det.

Nej, nu ska man ta mediciner som i Fass mest kan liknas vid ett gift som visserligen kan sänka värdet på det farliga fettet men även tillföra kroppen främmande ämnen med så många biverkningar att själva medicinen kan misstänkas vara dödlig på sikt.

Att välja då blev lätt, jag valde homeopatiska preparat gjorda på Mariatisteln, en växt som innehåller sådana ämnen som hjälper levern att jobba lite extra och på det sättet få ner värdet. Utan biverkningar. Och helt naturligt!

Nej, prova alternativen och så jordnära som möjligt. Vi är ju sprungna ur jorden på något sätt och jag är övertygad om att medicinerna finns där också.

Det fanns ju ingen kemifabrik på stenåldern heller som tillverkade piller i olika färger. Och dom blev väl några år över fyrtio dom också, kan jag tro.

Björkaska är ett annat preparat men det återkommer jag till en annan dag.

Änglahjälpen (del III)

2008-10-17T15:53:00.009+02:00

För att vara långrandig så ringde det på dörren hos samme man som blivit uppringd av hundtjänsten tidigare i veckan.

'Ja, hej, vi kommer från Änglahjälpen, här är vårt leg och så har vi lite inform....'

'Jag tror inte på sån´t och jag har heller inga pengar till er insamling,' avbröt han bryskt. Det var inte hans bästa dag, ont i ryggen efter att ha suttit för länge i rullstolen och dessutom var hemtjänsten försenad idag.

'Det handlar inte om pengar, det är gratis,' fortsatte den vänliga damen med den vita baskern. Framtill på baskern glimmade en liten ängel i guld med utsträckta vingar, det var som vid SJ och Flyget, man har sina vingar.

'Gratis, finns väl inget som är gratis nu förtiden,' snäste han och försökte få de två besökarna att kliva undan så att han kunde stänga ytterdörren.

'Vi lämnar lite information i alla fall, här ta och läs det här, vi ringer dig se´n.'

Misstänksamt betraktade han den lilla folderna han fått och minns att något slags religiöst hade varit där och lämnat något, som han inte heller ville ha, så det här var väl också bara att slänga direkt.

Så återgick han till att sitta vid fönstret och glo ut på det strilande regnet denna eftermiddag, en tisdag, han hatade tisdagar. Och regn, och höst, och allt annat också. Livet var över.

Han minns något han läst en gång:

'När jag förstod att detta var den bästa tiden i mitt liv - då hade den redan gått.' Precis så var det.

Trodde han ja.....forts följer)

Skåpstädning

2008-10-16T23:31:00.006+02:00

Nu var det dags att i halvtid i livet, 2/3 eller kanske det var 3/4 tid (vad vet man när klockan ska klämta) att börja rensa ut....

Det hade samlats på tok för mycket saker under årens lopp och eftersom det fanns skåp och skrymslen att stoppa undan i var det ett faktum:

Om man måste flytta blir det förfärligt arbetssamt att ta sig igenom allt man har och ta beslut varje gång man lyfter upp en sak, slänga, sälja, skänka eller behålla....

Har alltid haft mycket svårt att ta beslut men däremot lätt att lägga till sidan så länge, stoppar det i byrålådan tills vidare och ja, vi får se imorgon, då ska jag ta tag i alltihop. Därav detta faktum att nu var gränsen mer än nådd.

Maken hade ett flertal gånger kånkat in kartonger som stått uppställda och sagt till vänligt men bestämt att 'nu får du gå igenom det här och se vad som ska vara kvar'.

Jag plockade upp sak efter sak och betraktade föremålen noggrant och det fanns alltid minnen, (spara) bra att ha,(spara) man vet ju aldrig,(spara) kanske barnbarnen skulle ha nytta av det (ingen född eller på gång heller ännu) jag tror jag lägger det i den där ska-ta-beslut-imorgon-högen.

Så till sist hade jag egentligen bara packat om allt och kanhända t o m tagit fram något och ställt tillbaka i hyllan igen, ingen skillnad alltså, bara en massa arbete i onödan, tyckte jag.

Så var det även denna gång men nu hade vi börjat fundera på om vi skulle ta beslutet att sälja huset och det skulle alltså inte gå att ta med saker som sparats i livstid och knöka in det i en 3-rummare.

Besluten skulle med andra ord bli lättare att ta, trodde jag.....

Kallelsen

2008-10-14T18:06:00.014+02:00

Jag gick i väntans tider, varje dag till postlådan, nähä ingenting i dag heller.
Kallelsen till undersökningen som skulle vara avgörande för hur julen i år skulle bli - som vanligt eller?

För några veckor sedan, en helt vanlig lördagskväll satt jag i TV-soffan och tyckte egentligen att det var bra trist, åt för mycket, tränade för litet, svårt att ta tag i det hela, tog några ostkrokar till, drack en klunk cola och kliade mig på högra bröstet. Så blev jag mycket klarvaken om jag nu var lite halvsovande innan, jag fick plötsligt insikt - här är en knöl!

Den har jag inte känt tidigare, jag är ändå en duktig bröstkontrollerare.

Försökte att låtsas att "asch, det var väl inget", men så dit igen och känna - jodå den var kvar, snart hade jag beskrivningen av storleken, formen och konsistensen lagrad i hjärnbarken, klar att ta fram när jag skulle säga till nära och kära:"ja och så var det den här knölen......."

Fick snart en tid hos min snälle doktor och remisser skickades till röntgen och till kirurgen (usch, jag riktigt hör hur knivarna slipas).

Dagarna gick och jag började fundera hur länge man ska halstras innan besked kan komma, tänk om man varit den hariga, dödsförskräckta, sjukhusrädda, operationsängsliga typen. Då hade många hiskeliga upplevelser hunnit genomlidas - i tanken alltså.

Nu är jag inte någondera, tror jag, jag tror att döden är en härlig upplevelse eller kanske inte själva döden men det som kommer strax efter. Sedan finns det snälla människor på sjukhusen, det finns tröst att få, morfin i värsta fall.

Så jag levde som vanligt kanske något mera ödmjukt, gick på loppis och handlade något onödigt, fikade dyrt och länge och med ett mycket energirikt innehåll, struntade i damm och högar av papper, ostruken tvätt, diskbänken och satte mig med stickningen eller en bok eller bara låg och snusade på min valp eller sov eller tittade på himlen eller gick ut en stjärnklar natt och försökte komma på namnen på stjärnbilderna eller ....tog alltså tillvara det goda, det sorgliga kommer nog till slut ändå.

Tisdagen kom och jag ringde min snälle doktor på VC för att höra om proverna jag lämnat veckan innan var bra, och det var dom, och han nämnde röntgen och jag "tyvärr har jag inte fått kallelsen ännu".

Tystnad i luren och så säger min snälle doktor: "Ja men du ska ju vara där idag, faktiskt alldeles strax, står det i min burk (dator) här..."

Nu blev det bråttom! Klockan var strax före nio och jag hade ingen chans att hinna till undersökningen, ringer sjukhusets röntgenavd och berättar anfådd situationen men det är lugnt.

Damen i andra änden är förstående, vänlig, pratar långsamt och ger en ny tid, självklart ska jag inte betala, (uteblivet besök debiteras som bekant). Detta har hänt förut säger hon till sist. Det är något med postgången nu för tiden. Men någon tid på kirurgen står inte antecknat så dit ska du ju inte idag.....

OK, jag är van att vänta så ytterligare 14 dagar ska väl gå. Glädjande också är att knölen har minskat i omfång (tycker jag) och jag har nästan förträngt den. Så jag åt frukost som vanligt, promenerade hundarna, duschade, förberedde dagen och allt det där.

På eftermiddagen, efter att jag varit och provat ett stort antal träningsskor och faktiskt köpt ett par (ska ju börja träna nu) öppnar jag ett brev som kommit och vad ligger inte där?

Jodå, mycket tydligt och lättläst står både om röntgen och tid därefter hos kirurgen
(jag hör riktigt hur det klirrar av stål).

Den ekvationen går dåligt, den tiden är ju redan förbi.....Så jag tar telefonen och ska ringa men si på tis-fre finns ingen eftermiddagstelefontid, tyvärr.

Mailadress finns så jag knackar ihop ett lagomt snällt brev och ber hövligt om svar speciellt ang "uteblivet besök debiteras". Svårt att tänka mig betala 300:- eller kanske mer för något som redan är i förgången tid och outnyttjat.....

Ringer röntgenavd igen, ber att få prata med den vänliga damen men nu är det en annan inte lika vänlig dam kanske, men ändå. Drar historien igen, hon ber om mitt personnummer för att vara säker på att jag är jag (!), går igenom allt igen men jag har bara EN fråga på tungan, och till sist blir det min tur:

Hur fungerar rutinerna och var ligger orsaken till att man får en kallelse samma dag man ska vara där, t o m efter den tid som var avsatt?

Ja, de ni, vänner, kan vi diskutera vidare. Vems är felet?

Länge leve Sjukvården, Postverket och så vidare!!!

Hundutställningen

2008-10-14T16:55:00.003+02:00

Så var vi på hundutställning mina två vovvar och jag.

Storögda betraktade dom tillställningen, det var första gången dom fick uppleva något sådant.

Själv är jag så där lagomt intresserad av detta spektakel särskilt av de som kommer med ett helt flyttlass på hjul och där man någonstans kan skymta hunden eller hundarna.

Snart åker de som älsklingarna upp på trimningsborden och det borstas och kammas, fönas och sprayas så det står härliga till! Undrar om hundarna tycker detta är kul?

Jag har bara med en pytteliten borste om det syns mycket mjäll eller om det ramlar brödsmulor i pälsen när vi fikar innan det är dags!

Japp, nu upp och stå, nummerlapp på, utställningskoppel likaså och så lägger man upp en min som om man gjort detta tusentals gånger förr och sneglar lite förstrött på motståndarna men tar ett djupt andetag och "javisst, vi är ju ändå bäst alla gånger!"

Låter sig inte nedslås av de andras erfarna ringvana (träning,träning), smidiga vändningskurvor och att hundarna för sig som små radiostyrda väsen.

Snubblar runt i ringen och hunden går mest sidledes eller baklänges, får upp doften av löptiken som sitter i buren utanför ringen, oj där ligger en korvsmula, slickar sig om nosen och vill inte alls vara så där himmelsk som man önskar när domaren låter sina ögon kritiskt vandra fram och tillbaka över det lilla livet.

Uppe på bordet försöker jag förgäves att få hunden att stå precis så där som man ska göra inför domaren men hunden sätter sig ner och gäspar uttråkad, domaren ser medlidsamt på mig och ja, vad ska man säga.....

Snart var det klart och faktiskt vi klarade oss bra, bättre än väntat faktiskt!

Så kunde man sätta sig i campingstolen igen, ta sin kaffekopp och andas ut....

Med kameran i hand försökte jag följa de andra vovvarnas uppträdanden i ringen men så blev det plötsligt mycket roligare att filma hussarna och mattarna där dom ömsom
trippade, skumpade, guppade, marscherade och ibland nästan dansade fram. en del med svettpärlor glänsade i pannan...

De olika kroppskonstitutionerna och den ibland påtagliga övervikten gjorde att vissa delar hängde och slängde, bakarna rullade, brösten kom i otakt och några sågs mödosamt böja sig ner och rätta till benvinklar och svansrullningarna. Svetten lackade och stänkte ibland ut över publiken.

Man kunde kanske även här använda sån´t vokabulär som:

"Goda rörelser med lätt framvikt, något tät i hasorna, bra steg, skuldrorna något tunna, öronens ansättning bra, fint kors, benen kunde vara rakare, typiskt utseende för rasen, behöver mer självförtroende i ringen, något överviktig, otypisk för rasen."

Förhoppningsvis ytterst sällan "nolla, diskad pga aggressivitet, bet domaren i handen vid tandinspektionen....."

Änglahjälpen II (forts på Help Angels)

2008-10-10T15:43:00.010+02:00

Detta var ett gäng som brukade träffas ibland, vissa var pensionerade, andra jobbade deltid, några var arbetslösa och någon var ledig för det mesta. Den lediga tiden gick för vissa åt till att sova och filosofera, andra att läsa tidningen två gånger och se på TV, flera till att ha tråkigt och gruva sig för ålderdomen. Och så träffas kring kaffeborden en eller två gånger i veckan.

Alla hade de någon de besökte i hemmet eller på sjukhemmet och såg att det skulle kunna vara så mycket roligare att bli gammal!

Det var just denna tanke som fick dessa människor att sätta sig runt kaffebordet en extra gång denna vecka och diskutera:

'Nog skulle....' 'Men vem ska....' 'Det kommer kostar....' 'Vad ska folk säga....' 'Jobba ideellt....?' 'Är det lagligt....?' 'Hur ska man börja....?'
'Skulle du kunna....?' 'Du också....' 'Ja, jag med och frugan....' och till sist var det klart.

Detta skulle göras seriöst, det skulle vara ideellt, det skulle bildas en förening och föras protokoll, det skulle vara regler och ordning och reda. Ingenting skulle lämnas åt slumpen. Etik, moral och medmänsklighet, de tre orden skulle vara ledande.

Detta var något man skulle kunna räkna med och lita på till 100% och så började det gro, det lilla fröet någon sådde som skulle förändra så mycket!

Sand eller falskt?

Det beror på Dig och Mig, eller hur? Vad är vi villiga att göra för andra som andra sedan kommer att göra mot oss?

(forts följer)

Rubrik i tidningen: ' Help Angels i stan'

2008-10-06T08:46:00.017+02:00

Efter att ha läst rubriken i tidningen var det alltså klart att Hells Angels, de fruktade, svartklädda på dundrande motorcyklar var i stan av okänd anledning.

Oron hos läsaren gör att han ringer upp den lokala tidningen och vill ha ytterligare förklaring på detta.

'Jag ser att Hells Angels är i stan, vad ska dom hit och göra?' frågar han redaktören.

'???vad för något? Var har du läst det?'

'I Er tidning, vet ni inte vad ni skriver om, men faktiskt har ni stavat fel, om jag nu ska vara petig.'

Under samtalets gång så klarnar det och det handlar om något helt annat - man kan säga motsatsen:

Help Angels (eller Helping Angels), Änglahjälpen, har uppstått i den lilla staden.
Ett antal människor har på frivillig basis gått samman och bildat ett nätverk grundat på viljan att hjälpa andra.

Och detta helt utan personlig ekonomisk vinning, ett nätverk enbart för den goda sakens skull, att känna glädjen och tillfredsställelsen att göra en god gärning, att glädja någon annan. Kan detta verkligen vara sant i dessa dagar - javisst!

(forts följer)

Sjukhemmet (del II, forts på Kom så tar vi en...

2008-10-05T22:41:00.010+02:00

Så var det dags igen att besöka några gamla bekanta på det trevliga sjukhemmet av det mycket annorlunda slaget.
(se tidigare blogg)

Huset är alltså format som ett åttahörning och varje åttondel har fyra rum,
badrum, pentry och utgång till baksidan. Här bor det par som kan hjälpa varandra, den med benen i behåll hjälper en rullstolsburen, ett gift par som någorlunda klarar sig har ett par rum, två damer där den ena är i behov av stöd får hjälp av den andra osv.

32 personer bor här och det finns möjlighet att ta emot gästboenden i två gästlägenheter som ligger i den inre delen av huset. Det är ju annars ovanligt att barn och närstående kan ligga över och umgås flera dagar, ofta handlar ju besöken om några timmar under dagen.

Baksidan är uppbyggd som en trädgård och omger hela huset och varje utgång har sin lilla odling eller vad man vill, höns, kanin, huggkubbe och yxa, berså, damm med näckrosor eller bara en enkel gräsmatta.

Idag var det Saras tur att få besök, jag hade med en del gamla foton och vi skulle sitta tillsammans och prata gamla minnen. Sara hade varit min mors hushållerska och det fanns mycket att samtala om både, sorger och glädjeämnen.

Jag knackade på hennes dörr men där var ingen. Så gick jag ut genom trädgårdsdörren och tittade runt, men ingen Sara. På vägen tillbaka frågade jag en annan dam och hon trodde sig ha hört något om en modevisning, kanhända var förberedelserna igång och Sara fanns nog där.

Vid ett av de inre rummen skrattade man hejdlöst och slog sig på knäna, någon ropade högt 'nej nu dör jag' och jag blev vittne till hur herrarna iklädda damkläder struttade runt och visade höstmodet, detta var ett av inslagen man tränade på inför den höstfest som nalkades.

Jag drog mig tillbaka och betraktade 'föreställningen.....'

(forts. följer)

Gamla Spetsar

2008-10-05T20:15:00.003+02:00

I lördags var jag på loppis, det är alltid lika spännande att strosa runt och vänta på att just det där, som skulle passa så bra och egentligen är helt onödigt men som man bara MÅSTE ha för tänk vad fint det blir tillsammans med det och det och till den färgen på det lilla bordet.....

Denna gång hade jag siktet inställt på gamla broderade örngott och riktiga lakan, och då menar jag RIKTIGA lakan, med påsydd/infälld handknypplad spets och snirkliga broderade monogram. Spelar ingen roll om det inte är en bokstav rätt, jag köper dom ändå, särskilt de som är broderade i blått, eller kanske i rosa men det är inte så ofta jag hittar det.

Denna gången hade jag tur - det var bara en timme kvar innan stängning och det här var ett tillfälligt loppis så säljarna var måna om att slippa bära hem så mycket igen.

'Du får det lite billigare och ta den här också, blir en tjuga till, men då har Du fyndat'

Jag fick med mig en trave lakan som var långa, tunga och mycket vackra med sina spetsar och brodyrer. Tvättade i 95 grader, för det tål RIKTIGA gamla lakan, väntar de nu på att bli varsamt strukna, någon ska ömt smeka de gamla, vackra hantverken.

För det är vad ett är - riktiga hantverk gjorda av de som satt en gång för länge sedan med sina drömmar och förhoppningar om livets goda, ivrigt knypplande och broderande.

Drömmen om att med den rätte få krypa ner mellan manglade lakan med vackra örngott därtill och där doften av lavendel och rosenvatten skulle blandas med mörkrets varma omfamning.

Detta är de rejäla fruntimrens verk, de som satte en ära i att vara hemmafruar hustrur, sköta hemmet och barnen, det var inte tal om att arbeta och göra karriär.

Vete sjutton vem som var lyckligare - dagens kvinnor som tävlar med männen i karriären eller de som kunde känna sitt värde i att bara vara de kvinnor dom var.

Länge leve gamla spetsar!

Motionerar i hjärnan

2008-10-05T09:10:00.004+02:00

Vid ett besök hos min snälle läkare kom vi in på motionsvanorna så han frågade lite försiktigt

'Motionerar du något'

Vid närmare eftertanke så blir det inte så mycket i verkligheten, men jag tänker väldigt ofta att imorgon ska jag börja gå till jobbet (fast inte om det regnar, eller om jag är sen eller om jag har mycket att bära och inte heller om jag ska handla på hemvägen...)

Tänker också ofta att jag ska ta en sväng med stavarna som hänger där bakom alla kläder vid ytterdörren men så har jag inga lämpliga skor och det känns också lite skämmit att komma stakande så där men en dag ska jag stiga upp en timme tidigare och ge mig iväg i morgondimman...

'Nej inte mycket, men i hjärnan så motionerar jag en hel del.'

Alltid en bra början, de mesta börjar just med en tanke, och kan sluta med?

Just det mirakel!

Så ut och rör på er alla soffpotatisar, hjärngympa i all ära med det förbättrar inte flåset och midjemåttet!

Trevlig söndag

Dags att bli lite allvarlig

2008-10-05T00:14:00.005+02:00

Så vill jag citera några rader från versen i en dödsannons:

'Högt upp i skyn jag hörde fågelsången, i vattnets spegel såg jag solnedgången, farväl vackra värld'

Passa på att njuta av allt det underbara idag - imorgon är bara kanske en ny dag!

Billig begravning

2008-10-05T00:03:00.005+02:00

När jag ändå är inne på norrländskan och originella personer så kan jag berätta om en bonde som inte tänkte kosta på sig någon dyr begravning. Helt bortkastat då man ändå är död och inte kan uppleva någonting.....

Han hade tänkt att använda kökssoffan som kista, det var bara att såga av rygg- och armstöden och spika igen sofflocket, det gick bra att behålla sängkläderna han låg i, då skulle han känna sig som hemma. Det fanns en trasmatta som passade i storlek också och den skulle han ha som bårtäcke.

Till kaffet var det beställt kanelbullar och pepparkakor. En pelargon från köksfönstret fick duga som kistdekoration....

Sant eller falskt?

Påhittat av mig så klart men tanken är inte alls dum, själv sitter jag just nu på min kökssoffa som gått i arv, faktum är att jag sovit i den som barn hos min mormor.

Så varför inte.....

Norrländska = ett främmande språk

2008-10-04T23:54:00.003+02:00

I våra trakter hänger dialekterna kvar, det är vårt arv och till viss del vår stolthet, se bara hur man gör reklam för ölet Norrland.

Detta är en sann historia i alla fall:

Ett par grabbar åkte till Stockholm och var inne på en mindre butik där kortläsaren inte syntes till så den som handlade sträckte fram sitt Visa-kort och frågade:

'Tajiähännäehennä?' (tar ni det här här)varvid expediten svarade:

'Oh yes'

Har du provat vinmålning?

2008-10-04T09:00:00.008+02:00

Samtalet pågick i stolarna framför mig på X2000 och det handlade om vad man ska göra för att komma i form, bli smalare, kunna slappna av, bli harmonisk och lycklig.

Med ett halvt öra konstaterade jag att det där är vad jag alltid har tyckt, hört förut, och gjort men så.....

'Har du provat vinmålning?'

Mina öron spetsade sig...

'Menar du att man använder vinet istället för färg?'

'Nej, inte så, man tar ett glas vin och så målar man en tavla och ser vad det blir.'

Spännande eller hur så varför inte!

Prova Du också att måla en tavla, det kanske blir något alldeles extra, med eller utan vin.

Målandet kan öppna sinnena på ett alldeles oanat sätt, alla kan måla något.

Och vad vet man - det kan blir något alldeles mirakulöst...

Trevlig lördag!

Visst är det roligt att diska

2008-10-03T10:26:00.004+02:00

En vän berättar om ett besök hos en av sina bekanta:

'Och vet du, diskbänken var full med disk, odiskad alltså..'

Så väntar hon på att jag ska fylla i något men jag förblir tyst så hon fortsätter:

'Och det var skor fulla hallen, tidningarna låg i högar, ja du skulle ha sett'

'Mmm' blir svaret så hon fortsätter.....

'Hur kan man bara ha det så?'

'Ja hon trivs väl med det' blir mitt svar.

Min vän skruvar på sig och vet inte riktigt hur hur ska fortsätta men säger till slut:

'Ja jag har då fullt upp med att diska, städa och röja upp, det får man minsann se till, för tänk om det kommer någon.....'

'Någon som vadå?'

'Ser hur jag har det så man får skämmas'.

'Jaha, men vad är det att skämmas för' fortsätter jag

'Man är ju avslöjad, att man är lat och slarvig' svarar hon.

Så berättar jag om en bok jag nyss läst, där finns en kvinna som använder upp ALLT sitt porslin innan hon diskar (och samtidigt kan hon också torka ur skåphyllorna), hon tvättar inte förrän alla kläder ligger i tvättkorgen.

På det här viset kommer även de understa tallrikarna fram och alla kläder man VILL använda blir använda, resten skickar man till insamling.

'Hmhm', säger min vän, hon har inget svar på det.

Jag fortsätter med att berätta om boken jag läst - den dagen hon diskar sätter hon på alla CD-skivor som hon vill lyssna på (resten ja det förstår ni), bokar ett bord på kvällen och går ut och äter en god middag, för inte vill man ha mer disk den dagen.

Tvätten tar ett par dagar att fixa och medan maskinerna går plockar hon ihop, sätter in papper, dammar, frostar ur kyl-frys och annat som ligger efter. (Skorna i hallen...)

Sedan gör hon något kul på kvällen.

'Men vad gör hon då alla dagar hon inte diskar, tvättar och städar?'

'Hon skriver böcker, går på yoga, stickar, läser, vilar, promenerar och allt det där som vi inte har tid att göra för att vi är så rädda att någon ska komma på besök och se hur vi har det, säger jag.

'Ska vi gå och ta en kopp kaffe?' (Eller måste du hem och diska först?)

Använd tiden Du har till något roligt, skjut inte upp det tills du får tid - tiden du har är just nu.....

Kom så går vi till sjukhemmet och tar en kaffe latte

2008-10-02T11:05:00.007+02:00

Jag besökte ett äldreboende av ett annorlunda slag.

Huset var uppfört i ett plan, formen en åtta-kantig byggnad.

I entrén fanns en liten receptionsdisk och där satt en fin gammal dam och bredvid henne stod en rollator, damen var smakfullt klädd, log och plirade med sina pigga blå ögon:

'Välkommen, kan jag hjälpa till?'

'Tack, ja' svarade jag lite förvånad att det fanns så pass gammal arbetskraft i vården.

'Jag söker Arwid, min gamle lärare.'

'Åh Arwid, han sitter med barnen och tränar högläsning, gå till höger där vid kaffestugan så ser du honom.'

Jaha, tänkte väl det, hon var dement och blandade ihop verkligheten med gången tid, Arwid hade gått i pension för många år sedan.

Vid kaffestugan som var byggd som en liten bagarstuga med bakugn och allt annat man behöver i ett kök fanns några äldre damer och herrar, vissa i rullstol. Det luktade nybakat, bullar och kakor upplagda på fat. Märkligt, ingen personal i sjukhuskläder syntes till.

Så såg jag Arwid med kepsen bakåtvänd sitta på en pall med ett antal barn omkring sig, han läste högt ur Barnen från Frostmofjället med full inlevelse och en tår kunde skönjas när Gullspiras sorgliga öde blev uppläst.

Andäktig stod jag kvar, ville inte störa, så jag vände tillbaka till kaffestugan.

'Här vare nybakat sa en av herrarna, jag har precis kokat kaffe så var så god och sitt.'

Förstummad satte jag mig ned och fick smaka både kaffe och kaka, en gentleman serverade iklädd vitskjorta och förkläde, han hade ju jobbat i den branschen förut.

'Får det vara en påtår? Vi har också cognac, en liten rackare skulle väl smaka?'

'Tack, jag kör men nästa gång tar jag en promenad hit så då kanske....'

Vad är detta - har jag kommit till en annan planet, detta stämmer inte alls med sjukhemmen jag besökt tidigare.

Efter en stunds språkande kommer så Arwid gående med sin käpp, krokig men glad.

Han ser mig inte utan går vidare till en grupp herrar som står väntande i grupp.

'Nu ska dom gå och hugga ved, det gör dom alltid före middagen' sa en av bakerskorna.

Jag blev sittande helt förundrad och stum, kan detta vara sant i dagens samhälle att
de gamla bor tillsammans och arbetar efter förmåga, hjälper varandra och har en uppgift. Det kanske bara var en dröm jag hade....eller?

Mirakel händer varje dag!

Hej, det är från Hundtjänsten! (del I)

2008-10-02T09:28:00.005+02:00

En dag ringer det hos en ensam gammal man som sitter vid fönstret och tittar ut.

Hej, det är från Hundtjänsten, säger en vänlig röst

...vem då sa du?

Hundtjänsten, vi som kommer en gång i veckan, du vet.

Jaha, Hemtjänsten ja, svarar mannen.

Nej detta är från Hundtjänsten, säger den vänliga rösten, vi som kommer med hunden. Hund en gång i veckan, eller två gånger om det är behov av det. Och det brukar det ju bli till sist....

Lång tystnad och till sist säger mannen som det är, men det kommer väl aldrig någon hit med en hund?

Inte det, men skulle du vilja det? Få besök av en hund som är snäll och vill bli klappad och kelad med?

Mannen får nästan gråten i halsen men skärper sig och svarar

Och hur skulle det gå till menar ni? Jag kan inte ta hand om någon hund.

Nej, det är just det - vi kommer med en hund som är rastad och har fått sin mat och du behöver inte göra något, vi hämtar honom efter ett tag, när du vill eller när hunden behöver gå ut igen....

Mannen tror sig blivit lurad av någon men tanken förefaller ändå så oemotståndlig att han fortsätter sitt samtal. Han har alltid haft hund men nu är det slut på det, sitter där han sitter efter livets törnar.

Så du menar att....

Ja just det, någon har kommit på den tanken, att ringa upp gamla och ensamma människor och så ett frö, ett glädjeämne att se fram emot i den vardagliga ensamheten. Någon att ge sin kärlek till, som alltid lyssnar och verkligen inte har bråttom.

Och hundar som ligger ensamma hemma och har tråkigt har plötsligt fått en uppgift - någon kommer och hämtar den och lämnar den hos en snäll människa med samma behov av närhet, kärlek och ömhet. En ängel har flugit förbi......

Ja, så var det dags igen - miraklen som sker....

Vackra död

2008-10-01T10:29:00.000+02:00

En god vän berättar om sin gamla mamma som avlidit, om själva döden och om omhändertagandet före, under och efter.

Det är en vacker historia om varsamma händer som vårdar och tröstar, som får döden att bli något vackert. "Hon var så fin" upprepar hon flera gånger.

Att få sluta hemma är en önskan många har men få förunnat. Att få se sina nära och kära och sitt älskade hem innan man sluter ögonen och vilar ut från jordelivet.

Någon man håller av tar mina händer, sluter mina ögon, sköter om mig och klär mig fint, ordnar mig till det bästa, ett vackert avsked.

Ett minne för livet för de som är kvar sin stund på jorden.

En ödmjukhet inför livet och döden som vi alla är delaktiga i.

Ovanligt i dagens samhälle men det finns ju änglar på jorden också, och detta är ett exempel på det,

Ett mirakel mina vänner

Små varma tassar och ett par pigga, svarta ögon

2008-09-30T08:30:00.000+02:00

Idag vaknar jag och ser min lilla valp snusa bredvid mig, hans varma tassar mot min arm och så plötsligt när han öppnar sina svarta ögon och tittar på mig....ett mirakel igen!

Han har hamnat hos mig, ej valt det själv men litar till 100 procent på att det här är det bästa hemmet och den absolut bästa matten i hela världen!

Jag blir överväldigad av varma känslor och tänker att VISST KAN KÄRLEK KÖPAS FÖR PENGAR...men det förpliktar. Hunden litar helt på dig och du får all denna värme och kärlek tillbaka, villkorslöst. Så sa jag det igen - m....

Jorden är vår moder

2008-09-28T14:15:00.000+02:00

Vi ska vara rädda om henne, det är ett mirakel varje dag det föds ett välskapt barn, ett djur eller att blommorna slår ut.

Naturen är så fantastisk - inte är det för mycket begärt av oss att vara lite mer hänsynfulla mot jorden, mot varandra och mot vår natur.

Prova att le mot någon du inte känner så får du se vad som händer....mirakel händer varje dag om vi är uppmärksamma.

Imorse steg jag upp ur sängen på mina egna ben och kände mig helt frisk, det är inte alla förunnat. Självklart kanske för många men för de gamla och sjuka skulle det vara ett mirakel, eller hur?

Tacksamhet och ödmjukhet känner jag. Jag har alla möjligheter idag att göra ett mirakel!

Och du också?

Små är vi

2008-09-28T13:59:00.002+02:00

Det stormar och naturen visar sin kraft, det är mäktigt, vi får en känsla av hur små vi människor egentligen är och att vi ska vara ödmjuka....

Äntligen höst

2008-09-28T13:48:00.003+02:00

Så lyser solen idag igen, den gick upp som vanligt i öster, färgade himlen röd och lyser upp vår höstdag.

Det är nu åter igen en tid med den höga luften, den azurblå himlen och lövens alla färger. Detta får mig att bli andäktig, jag står kvar vid köksfönstret och bara tar in.

Så plötsligt sitter där en talgoxe på spröjset och vänder sitt huvud och tittar stint på mig med sitt kolsvarta öga, vippar med stjärten, vrider huvudet och tittar med det andra ögat - 'så var är dom nu, fröna vi brukar få?'

Så man får säga tack, detta är ett mirakel. Att allt bara är som det är.....